Saltsjöbanan
Saltsjöbanan - först med det mesta
Saltsjöbanan sträcker sig från Slussen i centrala stan ut till Saltsjöbaden och Solsidan i öster. Banan, som till största delen består av enkelspår, är 18,6 kilometer lång och har 18 stationer. Varje vardag görs cirka 17 000 resor med Saltsjöbanan. Såväl trafikledning som vagndepå ligger i Neglinge ute i Saltsjöbaden.
Saltsjöbanan, som idag trafikeras av specialombyggda tunnelbanevagnar, byggdes som en del i exploateringen av Saltsjöbaden till villasamhälle. Initiativtagare var K A Wallenberg som ville skapa en exklusiv bad- och bostadsort. För att få snabba och bekväma förbindelser med huvudstaden byggdes en järnväg, Saltsjöbanan. Banan stod färdig 1893, och var då den dyraste järnvägen i landet att bygga per meter. Anledningen var komplicerade byggförhållanden med många broar, tunnlar och järnvägsbankar.
Saltsjöbanan var först i landet med så kallade högplattformar, det vill säga plattformar i samma höjd som vagnsgolvet. Banan elektrifierades som en av de första i landet år 1913. Dessförinnan var dragkraften ånglok. En annan innovation som Saltsjöbanan var först med (1936) var så kallad CTC (Centraliserad Tågledning) som medgav att hela banan fjärrstyrdes från trafikledningskontoret vid banans huvudstation Neglinge. Banan var också den första med tågradio, det vill säga radiokommunikation mellan tågen och trafikledningen.
Banan upprustades 1976 med bland annat ny vagnpark av tunnelbanemodell. I samband med detta slopades den gamla vagnparken där vissa vagnar varit med ända sedan banans invigdes 1893. Under många år kördes även godståg på Saltsjöbanan, framför allt till industrierna i Nacka. Godstrafiken upphörde i slutet av 80-talet. Planer finns på att i framtiden konvertera Saltsjöbanan till snabbspårväg och sammankoppla den med Tvärbanan.
Senast uppdaterat: 2007-11-29